Ensam

Våren som har varit har gett många ett nytt perspektiv på ensamhet. I mitt arbete möter jag olika slags ensamhet, självvald och ofrivillig. I mitt eget liv har jag under det senaste året fått lära känna ensamhet på ett nytt sätt. Inte minst har jag lagt märke till människors synpunkter på ensamhet. Det är så lätt att lägga sina egna behov i famnen på någon annan och tro att alla tänker som vi själva. Om jag är rädd för ensamhet borde väl du också vara det? Om jag skulle tycka att det vore skönt att vara ensam tycker väl du också det?

För min egen personliga del har det varit väldigt blandat. Jag har många vänner så jag är absolut inte ensam på det viset. Det värsta har nog ändå varit saknaden av att dela det enkla i vardagen, tex berätta att jag har tömt diskmaskinen eller att det var billig potatis på ICA. Det vore rent plågsamt för mina vänner om jag skulle belasta dem med det ideligen. Mina barn är tämligen ointresserade också. Lördagkvällarna, när jag vet att ”alla” sitter hemma och äter sin lördagsmiddag med sin familj har nog varit det svåraste. Det är många som delat samma erfarenhet i de Leva Vidaregrupper där jag varit samtalsledare, men förståelsen kommer inte på riktigt förrän erfarenheten går att delas.

Jag tror att det är oerhört individuellt hur vi hanterar ensamhet. Det sitter i generna, i tidigare erfarenheter och i känsla av sammanhang. Jag vet så många som varit eller är lyckliga i sin ensamhet och jag avundas dem. De bär ensamheten som en krona. Det är starkt på nåt sätt, att klara sig själv. Undra om det är en allmän uppfattning eller om det ligger hos mig. I så fall är jag väldigt svag, för jag klarar mig inte utan mina medmänniskor. Samtidigt har ensamheten lärt mig mycket både om mig själv och tillvaron. Den tid som tidigare fyllts av en livskamrat har istället fyllts av tid att lära känna mitt riktiga jag. Och det är långt bättre att vara med sig själv än att låta sig brytas ner i något som inte fungerar.

På diakonibloggen där jag skriver ibland har jag skrivit en reflektion om hur ensamheten och tomheten som Covid19 förde med sig har påverkat i det jag står i till vardags https://diakonibloggen.com/2020/07/03/skarpare-konturer/

Längst bak i Amos nr 2 2020 kan du läsa min krönika om ”Kärlek i Coronatid” som också handlar om ensamhet och vad krisen gör med oss https://www.svenskakyrkan.se/jonkoping/amos-magasin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s