Skrivarkurs 7-9 aug 2020

Nu är det snart ett dygn sen som jag kom hem från Anita Goldmans Skrivarkurs på Stjärngården på Österlen. Vilken helg! Jag kan inte med ord beskriva… Eller vänta nu, det är kanske det jag ska kunna efter en sån kurs?! Haha… Jag åkte hem som en annan människa än den jag var när jag anlände till Stjärngården vid 15 tiden i fredags. Inte nog med att jag nu har börjat tänka som jag skriver, ni vet sådär beskrivande som det är i texter, färg, form, känsla, jag känner mig dessutom som en popcornpåse i micron där ideerna poppar så att påsen närmast sprängs. Historien, eller historierna måste ut helt enkelt.

Så vad tar jag med mig från denna helg? Jo, att skriva är en konst. Precis som att måla en tavla. Det är klart att det är bra att ha koll på tekniker men det funkar inte bara med det. Jag måste ha en lust, längtan och en blick för texten och orden hur de faller och skapar tillsammans. Jag trodde vi skulle prata storylines och skrivkramp. Men nej, det jag fick lära mig var att bara skriv Sara, skriv. En bok får inte vara ett hastverk, det är inte så det går till. Skriv inte för läsaren, skriv för dig själv. En text som är ute efter bekräftelse blir ointressant. Den största behållningen förutom allt detta och Anita Goldmans alla författarhistorier och skrönor var ju de övriga deltagarna. Vi var tillsammans sju deltagare i olika åldrar, alla kvinnor. Alla hade vi ändå kommit en bit i vår process, vi var så att säga förbi provapå – stadiet. Så gott att få dela texter och förtroenden med varandra. Ingen av oss lik någon annan. Ingen text lik någon annans. Alla vill vi jobba med olika genre. Det var som att leka och fantisera som när jag var liten. Hitta på historier eller ta ett ögonblick från verkligheten, lägga till, dra ifrån och skapa precis som jag vill ha det. Tänk vilken fantastisk möjlighet att på ett sätt få leva om delar av sitt liv och skapa om så som jag hade önskat att det skulle vara. Så kan det vara att författa. Jag hoppas verkligen att vi i gruppen fortsätter att hålla kontakt och stötta varandra. Nu har alltså mitt nya skrivarliv börjat. Eller vågar jag till och med kalla det författarliv. Ja det bestämmer jag nu. Jag har börjat mitt nya liv som författare. Det känns helt rätt.

Att komma ut som sig själv

Så lämnar vi Visby och båten styr mot Oskarshamn efter några underbara dagar i SommarVisby. Vi sitter längst bak i aktersalong och har utsikt över bildäcket genom stora fönster. En tjej i sexårsåldern skulle jag tro, har intagit scenen i ett av fönstren och har show för sina föräldrar som sitter framför. Hon äger verkligen på ett alldeles självklart sätt. Vad hände? Med oss? Varför är det så svårt att göra detsamma? I den bästa av världar kunde vi alla inta scenen som sexåringar och vara våra föräldrars prinsar och prinsessor. Det är långt ifrån självklart. Hur som helst så for livet fram med oss på olika sätt och vi formades av omgivningens förväntningar.

Jag tror att vi är födda som individer med en själ, gener och ett visst arv som tillsammans blir den vi är med speciella gåvor och egenskaper. Och så kommer vi ut i livet och en del av våra gåvor sätts på hyllan för att vi lär oss att anpassa oss till omgivningen. Förhoppningsvis kommer vi till en punkt i livet då vi får anledning att stanna upp och syna oss själva, plocka fram de där gåvorna från hyllan, putsa av dem och ställa fram dem i ljuset. Jag skulle vilja påstå att jag har kommit dit och resan har inte varit lätt och enkel. Jag har nog själv trott i stunder att det inte skulle gå överhuvudtaget. Att jag skulle gå helt vilse i mörkret. Nu är jag här. Någon skrattar och kallar det tidig 50 årskris. Det är skitsamma vad det får för namn. Nu kommer jag ut som mig själv. Här är jag och nu tänker jag inta scenen i mitt universum. För så är det, jag är huvudpersonen i mitt liv och du i ditt. Du kan aldrig försöka leva någon annans liv och du kan inte få någon att leva ditt liv. Du har ansvar för att ta hand om dig och dina gåvor, putsa av dem och ta fram dem i ljuset. Världen behöver dem!

Vänskap

Jag är mina vänner ett så stort tack skyldig. Jag vet inte hur mitt liv skulle ha sett utan dem. Jag kan villigt erkänna att jag tillhör dem som hamnar långt ut på den delen av skalan som visar på de människor som är helt beroende av vänner. Vi är olika och har olika behov av interaktion. Jag är nog född sån, med stora behov av att vara med och finnas med. Varje vän har sin alldeles speciella plats i mitt hjärta. En speciell plats med en historia och förtroenden. Även dem som inte finns med i mitt liv längre av en eller annan anledning. Alla har varit med och format på sitt sätt och jag är så innerligt tacksam för er alla.

Vänskap är något väldigt skört och det går inte att äga. Det är något som vi får som gåva, men går inte att äga eller hålla fast. Det är helt och hållet grundat på frivillighet och ömsesidighet. Det går inte att tvinga sig till en vän. Till skillnad från kärleksrelationen så är inte vänrelationen en förbindelse. Kärleksrelationen innehåller ett visst litet mått av tvång som förhoppningsvis sker med kärlek, men vänskap funkar inte så. Vi kan inte heller förändra någon annan än oss själva, hur uppenbart det än är att det behövs. Vi har ju våra egon och våra måttstockar om hur allt ska vara. Det är inte alltid enkelt att sitta på händerna. Den bästa vännen måste ändå vara den som orkar stå fast och stå bredvid när krisen kommer utan ett behov av att själv åtgärda. Vännen som låter dig få vara den du är med alla dina fel och brister. För det är i den relationen, i den kärleken, i det utrymmet som en förändring till det bättre kan bli till. Dela glädje låter ju underbart men är inte heller det alltid enkelt. Det kräver att vi för iallafall en stund lägger vårt eget åt sidan för att på riktigt kunna glädjas med någon annan. Vänskap är inte alltid enkelt och vi är alla människor med bra och dåliga sidor. Att komma över en kris i en vänskap kan innebära fördjupning och nya dimensioner. Allt beroende på om det är ömsesidigt.

Medberoende

Medberoende förknippas ofta med anhöriga till missbrukare. Det kan i och för sig stämma att en medberoende också är anhörig till en missbrukare, men medberoende är i sig ett missbruk. Det kan vara svårt att upptäcka eftersom det kan finnas bland högpresterande och duktiga människor som brinner för andra och att göra skillnad. Bland social och kyrkarbetare är vi många medberoendepersonligheter. I vår kyrka finns det inbakat i vår kultur att offra sig för våra medmänniskor och att det är något fint. Draget är naturligtvis inte endast av ondo, det är en drivkraft som verkligen kan göra skillnad. Det som dock kännetecknar medberoendet är att det till sist kommer till en punkt då det är ohållbart att fortsätta. För drivkraften är i botten egentligen inte den viljan att hjälpa någon, så som det till synes verkar vara, utan att hjälpa sig själv att få ett existensberättigande. Omedvetet såklart. Någongång under livet har beteendet lärts in. Antingen som barn i ett familjemönster eller som vuxen i en relation. Tommy Hellsten beskriver i sin välkända bok Flodhästen i vardagsrummet: ”Medberoende är en sjukdom eller ett sjukdomsliknande tillstånd som uppkommer då en människa lever nära en mycket stark företeelse och inte förmår bearbeta denna företeelse så att hon kan integrera den i sin personlighet, utan anpassar sig till den.” Den starka företeelsen kan vara ett missbruk, fysisk eller psykisk sjukdom, eller känslomässig otillgänglighet i någon form. Individen tar skulden på sig själv och försöker lösa situationen genom att tex överkompensera.

Typiska kännetecken på medberoende är ansvar för andra människors beteende, omedvetna om egna behov, attraherar och attraheras av människor med dysfunktion, upplever meningslöshet om inte deras hjälp efterfrågas och överengagemang.

Det kan låta ädelt på nåt sätt vid första anblick, men det är det långt ifrån. Precis som ett alkoholmissbruk så förlorar sig den medberoende i sitt missbruk. Hen super kanske inte bort sin familj, men försummar tex sina barn för en relation eller ett jobb på samma sätt som om det vore alkohol det handlade om. Den medberoende handlar utefter sitt beroende och för den som står bredvid kan handlingarna vara totalt omdömeslösa. Och precis som alkoholisten lever den medberoende i stark förnekelse till den dag hen har nått sin botten, tex vid en utmattningsdepression. Vägen till tillfrisknande är lång och smärtsam och handlar om att börja ta ansvar för sig, sina egna behov och sitt liv. Börja se hur livet egentligen på riktigt har sett ut. Den medberoendes världsbild är ofta att hen är ett offer för omständigheterna och att hen inte har något val, att hen har sin plats i något som är destruktivt. I tillfrisknandet ligger att börja se sin egen del i det som varit, regissera sin egen framtid, tvätta bort offerkoftan och hitta nya vägar att möta sina behov.

Ensam

Våren som har varit har gett många ett nytt perspektiv på ensamhet. I mitt arbete möter jag olika slags ensamhet, självvald och ofrivillig. I mitt eget liv har jag under det senaste året fått lära känna ensamhet på ett nytt sätt. Inte minst har jag lagt märke till människors synpunkter på ensamhet. Det är så lätt att lägga sina egna behov i famnen på någon annan och tro att alla tänker som vi själva. Om jag är rädd för ensamhet borde väl du också vara det? Om jag skulle tycka att det vore skönt att vara ensam tycker väl du också det?

För min egen personliga del har det varit väldigt blandat. Jag har många vänner så jag är absolut inte ensam på det viset. Det värsta har nog ändå varit saknaden av att dela det enkla i vardagen, tex berätta att jag har tömt diskmaskinen eller att det var billig potatis på ICA. Det vore rent plågsamt för mina vänner om jag skulle belasta dem med det ideligen. Mina barn är tämligen ointresserade också. Lördagkvällarna, när jag vet att ”alla” sitter hemma och äter sin lördagsmiddag med sin familj har nog varit det svåraste. Det är många som delat samma erfarenhet i de Leva Vidaregrupper där jag varit samtalsledare, men förståelsen kommer inte på riktigt förrän erfarenheten går att delas.

Jag tror att det är oerhört individuellt hur vi hanterar ensamhet. Det sitter i generna, i tidigare erfarenheter och i känsla av sammanhang. Jag vet så många som varit eller är lyckliga i sin ensamhet och jag avundas dem. De bär ensamheten som en krona. Det är starkt på nåt sätt, att klara sig själv. Undra om det är en allmän uppfattning eller om det ligger hos mig. I så fall är jag väldigt svag, för jag klarar mig inte utan mina medmänniskor. Samtidigt har ensamheten lärt mig mycket både om mig själv och tillvaron. Den tid som tidigare fyllts av en livskamrat har istället fyllts av tid att lära känna mitt riktiga jag. Och det är långt bättre att vara med sig själv än att låta sig brytas ner i något som inte fungerar.

På diakonibloggen där jag skriver ibland har jag skrivit en reflektion om hur ensamheten och tomheten som Covid19 förde med sig har påverkat i det jag står i till vardags https://diakonibloggen.com/2020/07/03/skarpare-konturer/

Längst bak i Amos nr 2 2020 kan du läsa min krönika om ”Kärlek i Coronatid” som också handlar om ensamhet och vad krisen gör med oss https://www.svenskakyrkan.se/jonkoping/amos-magasin

Juli 2017

Jag läser en egen skriven text som från början är ett bidrag i en skrivartävling, med rubriken Juli 2017. Det är ett första kapitel i en livshistoria där huvudpersonen har påbörjat en resa i det förflutna…

Bättre sent än aldrig

Det var längesen jag var inne på den här bloggen. Nu är det dags att damma av den och komma igång på riktigt. Någonting hände på vägen. Livet kom i mellan. Behovet av att skriva och berätta är fortfarande pockande. Det här får bli ett utrymme för det. Oavsett antal läsare. I augusti åker jag på skrivarkurs med Anita Goldmann på Stjärnegården utanför Simrishamn. Har höga förväntningar på den. Hoppas att det blir en kickstarter. Mycket har som sagt hänt sen jag skrev här senast och jag väljer att blicka framåt. Då: fanns i en kontext som jag trodde mig vara dömd till. Jag trodde att det var det enda som stod till buds. Nedmontering av glädje, mod och självkänsla. Nu: Jag skapar mitt liv själv och väljer att vara i goda sammanhang där både jag och min omgivning får lov att växa. Alla är värda det bästa. Så även jag. Så med alla erfarenheter som jag har vill jag börja skriva och författa så att det kommer andra till del. Att det jag har gått igenom får en mening genom att det hjälper någon annan att se och förstå sig själv.

Gott nytt år!

Nytt år med nya möjligheter! För mej innebär det nytt jobb i Svenska Kyrkan i Huskvarna och nya förutsättningar att få tid till denna blogg och arbetet vidare med att söka uppdrag som uppläsare och inläsare. Jag har under de senaste åren lagt mycket tid på pendling framför ratten vilket jag slipper nu. Jag har alltså hitintills inte haft så mycket tid till detta men däremot stor längtan och lust. Nu hoppas jag på mer både och framöver.

Att berätta en historia eller sin historia kräver en del har jag förstått under vägen. Talang behövs och en hel del övning. Säkert kunskap och utbildning också. Någonstans måste man ju börja och där är jag nu. Jag älskar att skriva och berätta på det sättet. Jag har under senare tid upplevt det som ett pockande behov och har investerat i bok och penna så får vi se var det leder. Och så finns ju denna möjligheten att blogga. Berätta någon annans historia i tal har jag inga problem med. Men hur skulle det vara att berätta min egen… Jag menar inte då min livshistoria utan annat som kan vara värt att berätta. Något som jag själv har författat. Hur som helst kräver det en del mod att kasta sig ut i det okända och tro att det kan bära. Våga tro att jag har något att leverera.

Så nu kastar jag mej ut i det okända – i 2018, ett nytt år med nya möjligheter!

design-2711676_640

Bokmässan 2017

Så blev det dags för min världspremiär på Bokmässan! Så spännande! Så mycket människor och så mycket på att se och göra listan…

Jag började med att lyssna på ”Radionovellen – rätt ton när bok blir ljud” i SR s monter där Hans Mosesson och producent Mia Gerdin intervjuades av samordnare Joseph Knevel om konsten att läsa. Att få flyt på läsandet i timme efter timme, dag efter dag och hålla varje roll i boken levande är sannerligen en konst, ingen tvekan om det. Mia berättade om valet av Hans Mosesson just till den här boken – att det är så viktigt med rätt röst till rätt bok.

Mitt alldeles speciella ärende till Bokmässan i år var att ta reda på mer om hur en gör när en vill jobba med inläsning. Med en bunt visitkort på fickan gick jag runt bland förlagen och bokhandlarna, frågade mej fram och berättade om mej själv och mitt intresse. Resultatet blev flera goa möten och samtal både med människor som hade svar på mina frågor och de som inte hade det, en lista på kontaktuppgifter och att jag blev så glatt överraskad över hur trevligt bemött jag faktiskt blev överallt.

I Stockhomsförfattarnas monter träffade jag flera glada författare som berättade om vikten av att gå ihop och stötta varandra på en marknad med tuff konkurrens och när skrivarkonsten är arbetsverktyget. ”Man kan känna sig rätt ensam” sa någon och det kan kan jag förstå. En författares vedermödor kan nog bara delas med andra författare.

Jag var ganska så grön innan jag åkte till Bokmässan. Visste inte särskilt mycket om hur en text får en röst och hur en bok blir till en film utan bild – hur en bok blir till ljudbok. Nu vet jag lite mer. Ska bli så spännade att forska vidare i detta!

Mod

”Va modigt av dej Sara att söka den här tjänsten” kuttrar personen på andra sidan luren. Jag kände mej inte det minsta modig. Mest dum, tillintetgjord och frustrerad över att jag inte ens skulle få chansen att dra fram min cape och mitt svärd och visa hur oerhört duktig, kompetent och passande jag skulle vara för jobbet. Nej modigt var det inte, men kanske lite naivt och orealistiskt.

Så vad är mod? Är det kanske modigt att starta den här bloggen och tro att det skulle kunna ge nåt eller att jag skulle få nåt. Möjligt att Jante Jantesson tycker att det är lite modigt i smyg. Men jag tycker mest det är kul och spännande. Har längtat länge efter att komma igång att skriva och se om det kan finnas möjlighet att få uppdrag som inläsare och uppläsare.

I mitt arbete och i mitt liv i övrigt (om det finns något sådant – ibland finns det tvivel om det) möter jag mod. Mod på riktigt. Människor som vågar utan några som helst förutsättningar alls. Utan skyddsnät. Kanske handlar det om överlevnad. Att behöva fly från sitt land, fly från en man, fly från en förälder ut i total ovisshet. Det är ett stort mod som jag möter hos människor som vågar visa sin svaghet. Som vågar gråta och berätta om det de helst inte vill veta av hos sig själva.

I mitt arbete på Hjärta för barn, https://www.facebook.com/GlomdaBarnenVarnamo/ möter jag barn som vågar komma till oss och som vågar lita på oss. Det är MOD! Det allra modigaste som finns måste ändå vara att älska. Att älska är att ta en stor risk att bli sviken, övergiven eller inte ens få sin kärlek besvarad och bekräftad.